Vecka sju

L ö r d a g

Inte den här, en annan lördag, det kan ha varit en fredag, för ruskigt många år sedan.

Jag hade i både New Musical Express och Melody Maker läst om Dexys Midnight Runners debutskiva Searching For The Young Soul Rebels. Jag beställde (internet och nätbutiker har inte alltid funnits, barn) och nu hade äntligen de löddriga hästarna travat in med den dammiga Londondiligensen på Borganäsvägen och levererat till Skivbörsen mitt emot Borlänge Tidnings officin.

M å n d a g

Många år senare. I dag, när det är måndag i februari men ändå vår med solglittrande snö.

Jag har varit ute och joggat och gått i två timmar och kommer hem solbränd och berusad av endorfiner och jag lagar makrill med paleokorrekt stuvad (arrowrot) spenat och spelar i köks-Bosen albumet Dexys – Let the Record Show: Dexys Do Irish and Country Soul.

Kevin Rowland, denne underbare tokfan, numera med mer musik än kokain i ådrorna igen, gör här ännu en gång dedikerade tolkningar av sånger han älskar. Jag vet inte, men det kan mycket väl vara inspelat hemma i hans eget kök och det kan mycket väl vara så att han mitt i en del av sångerna tänder en cigg och tar en sipp whisky.

När han sjunger Carrigfergus och kommer till »But I’ll sing no more ’till I get a drink. For I’m drunk today, and I’m seldom sober« – jag tror att han gråter då, på riktigt, och jag själv måste spela den igen och stå blixt stilla i sex minuter och tolv sekunder och riskera att makrillen går åt helvete i gjutjärnspannan.

Och Rowland i The Platters Smoke Gets In Your Eyes, du har aldrig hört den så innerlig. Inte heller Both Sides Now, Joni Mitchells poetiskt filosofiska betraktelse av livet och kärleken.

Och Rowlands outfit på skivomslaget: han ser fantastisk ut – en Willy DeVille; en gangster i Al Capones liga. Vida byxor med hög linning, såna där fräcka finskor med två färger, vit keps med häng.

Note to self: Kom ihåg Twin Peaks. Plöj hela boxen. Vem mördade Laura Palmer? Friska upp minnet innan de nyinspelade avsnitten kommer på teve.

T i s d a g

Har skrivit roman halva natten och det är förmiddag och ser ut att vara vår utanför köksfönstret när jag gör en ny tillbringare cashewmjölk att ha i kylskåpet till cappuccinon.

Det som nuförtiden är min enda frukost. På stenåldern fick de fan ingenting att äta förrän de hade gett sig ut och samlat och jagat och kommit hem med bytet, och det är på det viset vi är genetiskt kalibrerade.

En del ugnsrostade nötter, olivoljade, lätt Himalayasaltade, några droppar flytande ekohonung. Fyra delar vatten. Brum brum brum med stavmixern till mjölkkonsistens. Sila bort nötgrumset.

Blir denna cappu på en dubbel knallstark espresso god eller god? Vore det minsta lilla entreprenör i en skulle den säljas in till Espresso House-kedjan.

Tigger spellistor av Berger, Blomman och Hurtig. De är spårhundar, de är tryffelsvin, de gör jobbet åt en, hittar sångerna man annars skulle ha fått gå i graven utan att ha hört.

Innan jag insåg att jag aldrig skulle vinna över nåt som var så mycket starkare än jag och bara gav upp, la ner, då hade jag en massa trix för mig. Men bygger man en bättre råttfälla blir råttan bara smartare.

Varför denna ängslan över att det fiktiva romanjaget ska tas för att vara ett maskerat jag själv? Den oron stryper flödet och begränsar. Note to self: lägg av med det där.

Gå ut i den där februarivåren och vara mannen i vita hatten i Prefab Sprouts Cowboy Dreams, Thomas? Nejdu, du har en bok att skriva. Och sen efter den en till och en till och en till bok.

Vilar ryggen och axlarna i läsfåtöljen med Förtvivlade människor av Paula Fox. Fyndad för fem kronor på bibblans outletbord med makulerade böcker. Ex av så stark roman som inte är läst av någon enda, syns på sidorna nu när jag läser. Ingen hade ens öppnat den före mig. Så sorglig den insikten är.

O n s d a g

Sol i dag med. Dagsmeja. Är det vår på riktigt? När jag går och handlar kycklinglever är det småfåglar som gnisslar i träden vid Hagaskolan.

Ja, jag vet. Det är för tidigt att tolka varje litet tecken som att det är på det viset. Men det är så att den här våren – och sommaren och hösten – som ju vad du än säger kommer att komma, det är en tid som det har setts fram emot med större längtan än på länge.

Alla nyplanteringar som förra sommaren och hösten gjordes i Soltorgsparken. Träd, buskar. Perennrabatter, vårlökar överallt. Boulebana. Grillplatser. Ny damm med sjöjungfru. Ja, jag vet inte allt som hanns med innan tjälen gick i marken.

Nu vill jag sitta på första parkett och följa vad som händer. Därnere i vad som jag ser på som min trädgård. Den nya efter den förlorade, den trädgård som jag under fyra år byggde upp med mina egna händer och nu inte har sett skymten av på tre år. Det som är den sorg som inte vill släppa taget om det som en gång var.

Hur helvetes många inspelningar finns det egentligen av The Weight? »Grabbar!  Idé till nästa platta: vi gör en cover på den där The Band-sången!«

T o r s d a g 

Våren puts väck. Gråvinter igen. Gör ingenting. Ska ändå bara skriva. Cappuccino (stavas det med två c?) med kardemumma på toppen, och på vägen till Macbooken ett twistande med hål på strumpan till You Never Can Tell i Radio Halvar. Oerhörd nu, oerhörd, tre och ett halvt tusen sånger, pimpad med massa nytt fulat från Bergers, Blommans och Hurtigs spellistor.

Fyller i den digitala blanketten för registrering av företag, enskild näringsidkare. Firmanamn: Huvudsaker. För bokarbetet. Trodde du inte på att det var seriöst mannen?

Magnus Carlsons nya skiva med southern soul på svenska. Den mannen har alltid haft stil.

Kan inte vänja mig med de där digitala, som att skriva i sanden för mig.  Köper analog almanacka. Stor, helsida för varje dag. Kommer funka även som dagbok.

Ingen av Thomas Hardys första tre romaner sålde mer än tjugo exemplar.

Det är bara genom tårar som jag ser. Det är alltid dagen efter och det är alltid lika långt till vår.

F r e d a g

Våren tillbaka, plusgrader. Trött, fast det har skrivits på espresso halva natten.

Fem minuter till, snooza med mig, snooza med mig, ligg bara kvar och var tyst med mig, bara fem minuter till, snooza med mig, låt mig ligga här och lukta på din rygg

Vad vet man egentligen om den man tror sig känna utan och innan? Inte ett skit. Ingenting om den personens inre värld.

Gud, vad händer, är det paleon? Jag lägger i Radio Halvar in en Vikingarna: Vi börjar om. Vikingarna. Nu får du väl ändå ge dig. Men jag hör den på en vanlig radio och tycker om och shazamar. Jag har varit med för länge, jag samlar inte längre credpoäng, jag törs i allt stå för vad magkänslan säger.

Fleetwood Mac.

Woody Allen.

Annika Norlin.

Mamma i telefon: »Jamen vad äääter du då, Thomas. En kanelbulle vill du väl ändå ha till kaffet när du kommer?«

Jag: »Tack men nej tack, mamma. Kanelbullar fanns inte på stenåldern.«

Mamma: »Jaha, nehej. Då får du väl ta med dej semlor från det där Zolá då.«

L ö r d a g

Uppe lika tidigt som jag gick och la mig i går. Frukost: kanel på cappuccinon (ska det vara två p?).  Joe Henry, Shook Up the World, i en viss radio. Den spelar de minsann inte på vilken radio som helst.

Halv nio nu, nollgradigt, mörkt blå och grå moln över hustaken, i en lucka bryter solen igenom och ligger i ett släpljus över parken. Fåglar hörs kvittra. Så jo: det är vår. Rätta mig inte om jag har fel.

Skriva i dag också. Och i morgon. Ångest för så mycket annat andra kanske tycker att jag istället borde göra. Men det här är något jag måste göra. Någon gång sätta mig själv först.  Hela livet har jag levt för andra. Nu är det min tur.

Lloyd Cole.

Jonathan Franzen.

River Phoenix.

Jan sa i torsdags att han går igenom hyllorna och har plockat ihop tjugotvå dvd-filmer åt mig. Och att det kan bli fler.

Undrar om Special Agent Dale Cooper fortfarande dricker lika mycket kaffe. Jag tror det, jag är likadan, jag känner igen en som har en beroendepersonlighet när jag ser en.

Vecka sex

1.

Jag skrev i går, jag ska skriva i dag, jag kommer skriva i morgon. Så var det inte för så värst länge sen. Då var det episka fotvandringar med en känsla av att allting hade stannat.

Noll krönikor och bokrecensioner för dödsrosslande kulturredaktioner. Ett litet men naggande gott bokförlag som plötsligt hade dött och tycktes ha tagit Harry Boy med sig i graven.

Jag hankade mig fram på utfallet av en skilsmässouppgörelse och en privat pensionsförsäkring,  som jag inte hade tänkt röra förrän jag blev gammal och trött men nu nödgats börja lösa ut med ett månatligt belopp som var jävligt mycket lägre än jag hade föreställt mig,  och jag hade en obetald restskatt på åt helvete för många tusenlappar som låg och tickade en fläskig ränta.

Hur det än var på den pekuniära fronten – det skulle ändå för några år framöver täcka de fasta utgifterna och ge lite över till – det här var långt innan paleo – makaronerna och bokinköpen.
Så just där: ingen nöd på mig, jag gnagde inte på naglarna.

Ändå.

Under fotvandringarna kunde jag inte ruska av mig den där känslan, och jag såg hur korten jag plockat upp ur given nu hade spelats ut och att allt från och med nu skulle förbli vid vad det var,  och jag tänkte att Macbooken lika gärna kunde läggas ut på Blocket.

2.

Ganska långt senare. Vinterjävel, gången dit då man börjat få nog av den.

Jag hade längs ett skoterspår där skarsnön packats knallhård tagit mig ner från Bjusansjön långt uppe i Tjärnaberget och nått fram till Tjärnasjön;  den där dragningen i mig till sjöar och bäckar och älvar.
Jag la de svarta skinnvantarna som värmekudde åt röven och satte mig på bryggan.

Tänkte: Vad är skälet, djupast i mig, till att jag överhuvudtaget skriver?

Svaret fanns inuti mig. Som skuggan till frågan.
För att jag vill skriva.
För att jag alltid har skrivit.
För att skriva och läsa är just det djupaste inom mig, det jag helst av allt vill ägna mitt liv åt.

Och, grunnades det vidare på det varvet, långt ifrån allt, väldigt långt ifrån allt som jag har skrivit och skriver läser ju inte någon annan än jag själv, och jag är helt okej med det.
Jag är faktiskt det.
Rannsakar man det, har ju det allra mesta av resten varit decennier av brödskriverier. Och det mesta av det, ja, det har andra än jag själv ställt upp vissa ramar för.
Sen jag var liten pojke: jag har jävligt svårt att hålla mig inom andra ramar än mina egna.

3.

Jag: »Nu, T R Halvarsson, ramar ingenting, inte ett skit, in dig längre. Eller hur?«

Jo, så är det. Nog fan är det så allt. Inte en redaktörjävel i mejlen längre.

»Jamen så ge då skrivandet ett nytt mål. Behövs bara ett nytt tänk. Kliv ur det fyrkantiga. Tänk på det du skriver som att det ska bli bok. Bokförlag? Nu är du fyrkantig igen. Du behöver inte tänka bokförlag.«

Skit i förlag.
Den ångesten.
Den väntetiden.
Och om väntan leder till annat än artiga refuseringsbrev i mejlboxen: alla de där kompromisserna – det vet du ju att du kommer att få så kolossalt svårt att hantera, du som i allt vill få rita dina egna kartor, och sen till och med ta en annan väg än de du själv kluddat ned.
En väg som är ännu egnare.

Eller hur, Thomas. Det var väl ett av skälen till att det var ett springande bort till OBS-kliniken. Var det inte så? Håller inte att skylla på bokstavskombinationer. De fanns inte på den tiden.
Ta bara slöjdmagistern som ansåg att ni skulle svarva och greja och ha er, det sket väl du i, du bara fortsatte sandpappra dina smörknivar.

4.

Och sen då, herregud.
Med den typ av bok det här handlar om.

Det vore bara dumt, apkorkat, att med en sån hybrid skvalpande som färdigt manuskript i Macbooken ens tänka på att låta det hela gå den vidare vägen via ett förlag.

Ett sådant tänk hör inte hemma nu, här i verkligheten.

Det tillhör det romantiska dået, då när du och Tomas Olofsson, aningens lurviga av en liten eftermiddagssittning på Pub Mysen, stolpade in på Borlänge Bokhandel och du droppade Autisterna i rockfickan och läste sönder och ville bli Stig Larsson.

5.

Jag: »Hör här nu, Thomas.«

Slösa i det här fallet överhuvudtaget inte energi på nåt förlagstänk.
Hur helvetes bra man än skulle få för sig att tycka att den där boken blir – Albert Bonniers och Norstedts och Weylers och dom satsar ju inte på en sextioplussare som kommer dragandes med nåt som inte ens kan motas in i någon enda genrefålla.
Inte om den sextioplussaren inte redan har en backlist som sålt skapligt och gett en trogen läsarkrets.

Titta på förlagsbranchen.
Den är inte indie.
Den är inte punk.
Den är kommersiell. Den ska ställa mat på bordet åt dom som jobbar där.

Jag: »Formge själv, Halvar. Du kan sånt, du tycker om det, du är bra på det, du vet hur en bok ska meckas ihop för att ligga bra i handen och på alla sätt och vis se trevlig ut.

Och inlagan.
Du kan det med.
Så luftigt.
Så vitt bland det svarta.

Som de maskinskrivna manuskripten från Slas.
Den redaktör som bakade ihop vaknade dagen efter boksläpp som vaktmästare.
Ja, du kan tamejfan till och med få boken att lukta gott.«

Thomas: »Tryckpress finns ej i soullägenheten eller uppe i förrådet på vinden.«

Jag: »Tryck på ett print on demand-förlag, Halvarsson. Det nya Type & Tell. Hos Bonniers. De är värsta proffsen på böcker. Där får ett skönt mjukband, du är ju ingen hårding, fint papper och schysst utseende.«

6.

Eller hur låter det som ett upplägg som äger. Print on demand, Google översätt: Skriv ut på efterfrågan.
Det är the new shit, den nya skiten.

Ett ex räcker, ett enda: Till Thomas från Thomas.
Konsten för konstens egen skull.
Nej, två ex: Till mamma från Thomas.

Får sen nån annan än mamma nys om det och vill läsa – ja, då är väl det förstås ålrajt för mig.
Ett bekräftelsebehov har jag som alla andra.

Men av detta eventuella läsarintresse – jag behöver inte tjäna en spänn på det.
Samma lika noll pengar som det dras in på det som skrivs här.

Läsaren får köpa för samma pris som jag får betala för mitt eget ex och för mammas. Type & Tell-priset. Plus frakt därifrån. Plus vad det nu kostar mig i porto att posta vidare. Varken mer eller mindre.

Det är indie, det är punk.

7.

Jag gör en espresso, dubbel. Fem minus där utanför, råttgrått. Jag ska ändå inte ut, jag ska stanna inne och skriva.

Det är på det här viset, så här ligger landet:
Det klarar sig, det här väldigt lilla livet, på den lökiga ekonomi som är det rådande läget, och jag trivs med att ha det så, jo jag gör faktiskt det.
Så här hade jag det i tjugoåren och gillade läget då med.
Det med Stig Larssons debutbok hade att göra med att jag redan då blev personlighetsförändrad bara av ett par tre mellis.

Så det görs inte för pengar.
Det görs för känslan.
Känslan av att få ha sin egen text i en bok med vacker typografi på papper som prasslar och doftar.

Och kanske för att barnbarna en dag ska se att farfadern deras gjorde något annat om dagarna än satt med näsan i en Knausgård-bok.

8.

Romanen det arbetas med nu, dag och en del nätter som i natt, det är inte den vi pratar om nu, den vägen ska inte den gå.
Den här Sickan-planen fanns inte än när spindeln vävde nätet kring romanmanuskriptets öde.

Men sen, efter den, om den rids i mål och inte kapsejsar på upploppet och förlaget inte sen kommer upp med nåt djävulskap – som det som muntligen hade tagit Johnny Boy på synopsis och sen gick i konkurs och jag gick i golvet – så fort den finns ute på banan, då ska den där oborstade sortens bok vara själva syftet med att vika upp locket på Macbooken, bulls eye på pricktavlan för det dagliga skrivandet.

Snart nu behöver jag rulla ut yogamattan på golvet under bokhyllan. Ryggen stelnar av att sitta för länge på den höga barstolen vid köksbordet. Jag väntar på att Manne ska snickra ett litet fällbart bord åt mig, som typ en förlängning av kökets fönsterbräda.
På den står nu paddan, dockad i Bosen. Radio Halvar rullar. Blue Rodeo sopar mattan med alla andra inspelningar av To Love Somebody.

9.
Boken. Målet som är satt, och jag har tänkt igenom det här, verkligen tänkt, det var inte i går jag satt och pruppade på tumvantarna där på bryggan, det handlar inte om något av de gamla vanliga impulssläppen.
Seriöst mannen.
Målet är inte bara en bok, målet är en bok om året.

Den produktionstakten när det kommer till text har jag, lätt att jag har det.
Och nu har jag också, ta i trä, erövrat förmågan att koncentrera och fokusera över tid. (Tack yinyogan, tack Voxran, tack paleon.)
Och den tiden, jag har hur mycket som helst av den och styr över den exakt som jag vill. Det är så man har det som en fri man i stan.

Hur sinnessjukt låter inte det, det jag nu säger. Att det är jaget i romanen in progress som har tagit det här från snack till verkstad. Jo, det är redan påbörjat.

Det är så det är, det är sant, jag svär på att det var det fiktiva romanjaget som sparkade igång det.

10.

Han sitter, som en annan men slarvigare och slitnare och sorgligare gubben Pettson, i långkalsonger och raggsockor vid en vedkamin på en gammal gård i en byhåla och skriver.
Varje höst resulterar det i en liten knubbig svartpärmad bok som förläggaren på det lilla bokförlaget, som håller till i den nedlagda byskolan, av ren snällhet ger ut. Om än i ytterst begränsad upplaga.

Eller ja, ger ut av ren dumhet.
Konsekvensen av ett förfluget löfte en kväll med alldeles för många Tequila på puben i byns värdshus.

Jaget skriver även, för att snika åt sig recex av förlagen, en bokblogg.
Rätt välbesökt. Av folk som orkar läsa en så lång text som i en bok och inte bara ingresser i nättidningarna och inlägg på sociala medier.
Alltså kvinnfolk.

Bokbloggen administreras av förläggaren, eftersom jaget inte befattar sig med något så vulgärt som internet.
Det han läser, och det är jävligt mycket, läser han på papper. Och vill han prata, då går han till puben borta i byn och inte till Facebook och Twitter och Instagram.

De maskinskrivna bloggtexterna lämnas till förläggaren – hans ende vän, två kvinnor har funnits men finns inte mer – varje fredag över några after work-Cooper vid stambordet på bypuben.
Cooper stout som i regel blir för många och går över i Tequila. Snabbt shottade helt i enlighet med regelboken: tugg i citron och salt i gropen mellan tummen och pekfingret.

I gengäld får förläggaren där på bokbloggen som han sköter om länka röda köpknappar till nätbokhandlarnas sortiment av förlagets ordinarie utgivning.
Trädgårdsböcker.

11.

Det var när de där scenerna skrevs … ja, det var då.
Det var fiktion, hittepå, men det kändes så sant, så inihelvete sant, att i allt utom Coopern och Tequilan ta rygg på denne romanfigur.

Hur tycktes han inte ha funnit sin plats i livet.

Ett Quiet Life, som i Ian Gomm-sången.

Där han efter dagens knattrande på den gamla Remingtonen satt med en Graham Greene och ett par fingrar Black Ribbon i det stilla knaket från medarna på gungstolen.

Hundarna och katten snarkande på trasmattan framför björkvedsknastret i kaminen.
De små knubbiga böckerna han skrev.

12.

Är det då bloggböcker jag pratar om för egen del?

Nej, det kommer inte bli klipp-och-klistra-texter från bloggen.
Det är ju skriva jag vill.

Dock kommer den första – redan på lite G i en Word-pipeline – ges titeln Huvudsaker Vol. 1, och uppföljaren Huvudsaker Vol. 2 och så där kommer det att rulla på.
Ända tills den dag jag hittar ett liv att leva.
Jag vill inte hitta något annat liv att leva.
Jag vill varje år ha en julstrumpa med en sån bok i.

13.

Jag sitter vid köksbordet och skriver. Reser mig, vänder mig om åt vänster och tar två steg bort till kaffekvarnen och fyller på med bönor, Signature Espresso från Johan & Nyström, låter kvarnen morra i exakt tjugotre sekunder och gör en dubbel till i den lilla blanka och svarta espressomaskinen.

På den ljusbruna creman kan elefanter kliva utan att plurra. Den lilla kicken behövs. Det här ska skrivas klart, allt är ännu inte sagt och det osagda kan inte vänta ända till nästa lördag.

Sen skriva vidare på det andra, jag är i ett flow, där vill jag vara kvar, världen får klara sig utan mig, och det gör den ju så bra så bra så bra; hjulen därborta vid Kupolen snurrar så fint utan mig och inne på Ikea är det bara att följa fotspåren på golvet.

14.

Varför då samma titel som bloggen?
Därför att det så bra speglar vad böckerna kommer att ha som inlaga.
Saker som man har i huvudet.

Sådant är ju vad som hamnar här på bloggen också.
Och jag kommer att fortsätta blogga ändå.
Det känns helt nödvändigt.

De gånger det blir uppehåll här är det något som fattas mig.
Utan tidningsspalt har jag ingen att prata med om böckerna jag läser, filmerna jag tittar på, sångerna jag lyssnar på.

Här vet jag att jag har dig och flera hundra andra följare, trogna som en älskad hund, som jag får prata med.
Ja, kanske ännu fler, rätt många fler; jag vet ju inte hur många av mina nära ett tusen Facebookvänner och deras fb-vänner och andra filurer ute på nätet det är som regelbundet klickar sig hit utan att vara prenumeranter.
Tack så väldigt mycket för att jag får ha er att prata med. Utan er vore jag en eländigt ensam krake. Som han jag snart ska skriva vidare om. Undrar hur det kommer gå för den slarven. Jag vet det inte än.

15.

Huvudsaker-böckerna, de ska bli lika små och knubbiga som det där romanjagets böcker; jag har redan pratat med Type & Tell om möjligheten att få dem tryckta i det format jag helst vill ha, 120 x 170, och det kommer nog, säkert, att bli så att det tas med en del stycken, bitar, härifrån.

Fast då hårt omskrivet.
Mer genomarbetat.
Omgjort och rättgjort.
Skit och smörja och ansträngda flåsigheter och hurtigheter borttorkat.
Pimpat med nya detaljer och klartänkta tankar.

Här är det ju kickskrivet, snabba och raka puckar direkt från tankarna i den arma skallen och ut på webben där precis vem som helst kan få syn på det.
Det kan bli vad fan och guvet allt. Till och med svärord och så runda ord att jag tackar Buddha för att mamma inte har dator och internet.
Natten efter en postning av ny text är min sömn hemskt ryckig.

16.

De där böckerna.
För mitt inre ser jag dem redan: genreöverskridande hybrider. Autofiktion, funderingar, fragment, dikter. Dagbok, citat och aforismer. Små essäer dragna ur den popkulturella rockärmen … ja, en blandning av allt.
Texter.
Du fattar varför ett förlag inte skulle ta i dem.

Att jag inte har kommit på det här för länge sen.
Det ska bli så jätteväldigt roligt, det skojigaste jag gjort tror jag.

Vore det inte för att jag vill få romanen klar för utgivning till hösten, helst; jag styr inte över den delen helt själv, om jag nu inte skiter i förlag där också och kör Type & Tell här också, vi får se hur ett provex som ska beställas blir att se ut – vore det inte för han i långfilsingarna som jag tycker väldigt bra om att umgås med, så skulle jag vilja jobba klart Vol. 1 för tryck redan i år.
Knöla ner i min och mammas julstrumpa.

Det är en vacker tanke.  Knockin’ On Heavens Door-vacker, spröd med darr i rösten sjunger den tanken. Jag lyssnar och hör Warren Zevon sjunga den i mig.

Jag hade fel då.
Allting hade inte stannat.
Ingenting hade stannat.
Det var bara jag själv som var för fyrkantig.

Vecka fem

O n s d a g

Det har blivit februari, det är sen kväll, jag tittar på Winter’s Bone, det är på tiden.
Det kan vara ett år, kanske två år, som den har legat i travarna med osett som jag har fått av lillebror Jan, den formidable cineasten.

Han fyller jämna år på söndag, grattis, och han har tagit ett nytt kliv i sitt maniska samlande, genom att köpa om de filmer han redan har så fort de kommer som Blu-ray, eller kanske säger man på Blu-ray; sånt är jag dålig på, men Jan säger att min dvd-spelare kan spela Blu-ray.

Varför ser jag då inte Winter’s Bone förrän nu, är jag helt dum i huvudet?
Ja, jag blev knepigt hyvlad, det är ett som är jävligt säkert, jag har inte ens gått och sett La, la land på bio än.

Och att dvd-filmen så länge legat osedd beror på att jag varit rädd för den, ängsligt halat på att göra vad som en vinterkväll med fullmåne och med alla stjärnor i rätt läge på en svart himmel måste göras.

Winter’s Bone bygger nämligen på en bok av den amerikanske country noir-författaren Daniel Woodrell, och vad jag tycker om honom vet du som genom åren varit den här bloggen trogen.

Jag är osams med bokförlaget, Natur & Kultur, för att de inte har låtit översätta fler än tre av Woodrells romaner.

Jag har skrivit det förr och hamrar in det igen: de Woodrell som finns på svenska är Gryningen kommer aldrig åter, Fel sida av järnvägen och En helvetes vinter.

Den av romanerna Winter’s Bone bygger på är En helvetes vinter.
Det är en ömsint, gripande och mycket vacker berättelse.
Och noir, kolsvart, utan nåd.

I huvudrollen: sextonåriga Ree Dolly, som ensam – pappa Jessup är sällan hemma – tar hand om sin psykiskt sjuka mamma och sina två småbröder, som hon mättar med stekt ekorre när skafferiet är tomt, i ett nedgånget ruckel i ett utfattigt, laglöst ingenstans nånstans i, tror jag, Missouris bergstrakter.

Hela Rees inavlade släkt, alla tycks vara kusiner med alla, lever på knarkhandel och kokar methamfetamin i de saggande ladorna bakom övervuxna bilvrak.

Flickan Ree Dolly tvingas en dag ut på jakt efter knarkkokaren Jessup Dolly.

Innan pappan försvann har han i samband med det senaste gripandet pantsatt familjens hus. Nu är han kallad till rättegång. Infinner han sig inte, faller den borgen han ställt med kåken som säkerhet.

Ree måste till varje pris hitta honom i tid till rättegången – annars, ja, då står hon och småbröderna på bar backe. Med en mamma som gått in i en psykos och inte pratar med omvärlden, bara med rösterna inne i sitt huvud.

Ingen av de störda, känslokalla, brutala kusiner som Ree vet att pappan brukar hänga med vill, enligt oskrivna klanregler, hjälpa henne.
Det blir ett riskabelt sökande, mycket farligt.

Ree inser att hennes pappa troligen har dödats, men för att rädda familjens hem måste hon kunna bevisa det, och det blir en isande ruggig båtfärd i det mörka och slemmiga träsket för att hitta beviset …

Okej, filmen blev tokhyllad, regissören Debra Granik kan inte ha toksabbat Daniel Woodrells bok.

Jag tar mod till mig, gör korstecknet, rabblar några snabba Ave Maria, matar in den i springan på dvd-spelaren och börjar under gnagande oro titta.

Efteråt.

Det blir ännu senare kväll, jättesenare kväll, natt. Jag sitter mellan månen och mitt fönster och velar mellan en fyra och en femma, förbannar att det inte har införts halvpoäng i betygssystemet – det här är ju en typisk fyrakommafemma.

Till sist, jag måste ju fan gå och lägga mig och sova nån gång, jag har ju gått och blivit sextioplussare, jag ska upp tidigt i morgon, likt den Hemingway jag lekt sen jag i sena tonåren läste om Papa-åren i Paris på 20-talet i En fest för livet, inte senare än fem, och skriva bok.

Country noir-roman där också, fast pimpad med referenser till det enda jag kan, litteratur och musik och popkultur, och utspelad i lite mindre laglösa dalatrakter – jag beslutar mig för att drämma till med en femma.

T o r s d a g

Radio Halvar innehöll vid senaste kollen 3059 sånger. Denna magnifika Spotifylista (varsågod, du hittar den i den lilla svarta rutan uppe till höger om blogghuvudet), satt på random i köks-Bosen, är det löddriga, blödande soundtracket till romanorden som det bryts arm med i mörkret.

Till den cliff hanger – jaget vaknar med en död råtta i käften och bläddrar bland minnesluckorna – som avslutade det senast skrivna kapitlet var det Run Run Run med Junge Junge och sen Big Mountains reggaegungande version av Peter Framptons sjuttiotalsmördare Baby I Love Your Way.

Så fort det här är skrivet till den botten det ännu inte går att se, ens skymta, ska jag gå till radions manöverpanel och plussa på med ett gäng sånger till som jag har liggande i pipelinen.

Bland dem Lost on You, med en tjej som kallar sig LP och lät väldigt spännande på rösten, småhes kåt desperado, när jag för att tag sen snabblyssnade på nysläpp och antecknade det som lät som nåt att ha.

Kan vara tjejspelarvarning på den stilfullt busvisslande och snyggt gitarrkompade sången, dansa omkring till den medan man rör om i kastrullerna och väntar på någon eller provar kläder framför spegeln inför en kväll på stan full av löften i neonblänken.

Laga mat är ju en kärlekshandling, så det känns fint då att singellivet, efter den första förvirrade tiden, tagit mig dit att jag tycker nöjaktigt bra om mig själv igen – som ju är den enda den där akten av kärlek har att rikta sig till.

I dag blev det kycklinggryta, indiskt kryddad, het, gulröd, stilla puttrad i ekologisk kokosgrädde och hemmagjord benbuljong på oxsvans.

Jag kör numera, sen i oktober förra året, i ett försök att nån välsignad gång få bukt med ett livslångt magproblem och en hudåkomma som för minsta lilla får partier i ansiktet att blossa upp i rodnad som på ett fyllo – jag kör strikt, kompromisslös paleo, stenålderskost, enbart ren, naturlig föda, och magen och hyn och hela jag har aldrig mått bättre och sovit så bra och haft så här mycket outtröttlig positiv energi och jag väger 67 kilo muskler, av den långa snabba sorten som stenåldersfolket behövde i livet som jägare och samlare.

Inte ett jävla E-medel, inte ett sockerkorn, inte ens dolt. Skummad mandel- eller cashewmjölk, hemgjord, skitenkelt, skitnyttigt, i cappuccinon om morgnarna.
Stenåldern äger. Än.

F r e d a g

Henrik Schyffert hos Skavlan, han berättar, utan några åthävor, utan att huka sig, att han har terapeut.
– Jag har gått väldigt mycket i terapi och försökt lära mig varför jag håller på som jag gör.
Terapi är något han anser varenda karl borde ägna sig åt.
– Istället för allmän värnplikt tycker jag att alla män, speciellt de över 40, borde gå ett år i terapi och skärpa till sig.
Något lite har nog även min terapi skärpt till.

John Lennons och Yoko Onos förhållande blir film. Illa bara att Yoko själv är inblandad som en av projektets producenter.

Biografier, levnadsöden, i böcker och på film, blir ju aldrig bra på riktigt, sanna, äkta, så länge en huvudperson finns kvar på banan och sitter på manusmakarens inre axel.

Och Yokos betsel på Lennon skavde hårt nog redan innan Mark Chapman stod där i skuggorna utanför Dakota Building med pocketen Räddaren i nöden av Salinger i rockfickan.

I nya Sprängskiss av en jaktberättelse är Åke Smedberg tillbaka i novellistiken. Hans senaste kriminalromaner i all ära, men det är här han hör hemma, i det lunkande vardagsnära, i den stilistiska kortprosa som djupandas från magen och snuddar vid poetiken.

Som i de tidigare böckerna Hässja och Träd in i mitt rike, den som jag har ett väl ompysslat och inplastat ex av som Åke Smedberg själv en gång – överraskande, chock, hjärtat hoppade över åtta slag – via Dagens Nyheter skickade till mig med en lång personlig dedikation.

Se där kom en osökt anledning att helt skamlöst malla mig en gång till över det …

Vilken skräll att det blev just moderaterna som släpper in sverigedemokraterna.

Fridah Jönsson och Per Bjurman, de krönikörer som fick en att gå upp extra tidigt på onsdagsmorgnarna, är nu båda instängda bakom Borlänge Tidnings för varje dag allt massivare betalvägg.

Jag säger ingenting om att tidningar vill ha betalt för sin produkt, det är bara bloggar som är gratisprodukter, jag säger bara att jag inte längre är beredd att betala för den produkten.

Lösnummer på papper på onsdagar har jag väl ändå råd med?
Ja, det har jag, men för det priset får man kaffe och semla på Zolá och kan fulläsa Fridah och Bjurre i den pappers-BT bagarna Daniel och Greger lägger fram åt gästerna.

Men här är problemet att ingen ännu uppfunnit paleosemlan.

När man skriver och ostörd får gå in i det landet händer något med en. Man blir helt och hållet ett med sig själv, inuti sitt huvud, likt Ree Dollys morsa. Ingenting annat finns. Skriver man country noir hovrar inombords en stämning av … jag tror det är blå blues.

Jag vill vara där, stanna där, vill inte bli klar med boken och när hösten kommer med bokmässan lämna den. Jag vill vara kvar i det kreativa och stanna i det landet som jag själv skapar och skriva på boken för evigt.

Så förbluffande länge sedan nu berusningen (icke-paleo dessutom) – denna våldsamma förlust av värdighet. Så fort vi har lämnat ungdomsåren finns det dagen efter en berusning skam med i häxblandningen av obehagliga känslor.

Bortsett från en kort tid i en liten ockragul skrivarstuga på tio kvadrat har jag tidigare i livet haft bara delar av rum, nödtorftigt avgränsade platser, som varit mina egna, skapade av mig för att nå den ensamhet, självhet som för mig är livsnödvändig.

Nu har jag för första gången ett helt hem där alla rum, varje yta, är bara jag. Och den självvalda ensamheten, den självheten, den är för en introvert solitär underbar.

Under träningsrundan, medan kycklinggrytan småputtrade i järngrytan, mötte jag på sportfältet Tony, en gammal klasskamrat. Han berättar nöjt flinande att han tagit pension.

Huh.

Tony och jag är alltså lika gamla. Den fullständigt otroliga innebörden i det är ju att även jag – moi! – är där.
Om jag vill.
Om jag får mig själv att tro på att jag på papperet blivit så hiskeligt gammal.

I min vän och tidigare granne (hur man nu kan flytta från Soltorget, alla andra vill ju flytta hit) David har Dala-Demokratens kulturredaktör Ulf Lundén hittat ett fynd till litteraturkritiker.

Dagarna innan gjordes en klassisk gammal hederlig köttsoppa på den där oxsvansen. Den mustigaste, godaste jag nånsin ätit.

Så jag talar inte om var oxsvansen finns, bara att kilopriset enligt vännen Annicka, paleotjej, den enda jag avslöjat det för, är 79.90 pengar.

Börjar jag åldersnoja nu?
Nej.
Nejnej.
Inombords är jag tjugofem än, och utombords blir man på paleo aldrig mer än marginellt äldre än sitt inre.

Så börja tänka på nån att dela någon långt framtida oöverskådlig ålderdom med är ingenting för mig.
Jag tog mig till sist hit till det fina solitära livet och tänker förbli här, mig äger ingen och ingen kommer nånsin att äga mig.

Håret är långt, Ranelid-frissa, jag hade den först, men jag är ändå buddistisk munk, som en gång Cohen, och har i enlighet med regelverket i den boken inte låtit mig beknullas på … ja, nog är det mer än ett år sen, två rent av, jag vill ha bara tjejkompisar,  de får vara hur sexiga de vill, jag lever i frivilligt, oomkullrunkeligt celibat; det där leder bara till trubbel.

Redan Fred Flinta och Barney Granit spelade hellre bowling om kvällarna. Så även knullning bör räknas som icke-paleo.

Den enda tanke jag redan omhuldar inför denna oerhört avlägsna tid som är ålderdomen är plöja igenom lillbrorsans alla filmer och själv bygga upp ett cinematek bestående av klassiska svartvita nummer.

Och kanske skaffa en ny hund. En som är nöjd med att ta det lite mer vardagspruppande än damp-Slas, den underbare lille jäveln till terrorterrier med varenda bokstavskombination utom IQ.

L  ö r d a g

Bloggen är nystajlad, som det ankommer en nypremiär med lördagstexter (inget löfte, bara målsättning).

Jag har fått till den så ren som jag tror att det någonsin går att få en webbsajt – titta bara på Huvudsaker i skarpt läge på en bred bildskärm: vibbar, good vibrations, av clean och luftig boksida.

Det är inte bara så med mig att jag är obotlig estet, jag avskyr, får kliande mjäll av, allt bjäfs kring en text. Den ska tala för sig själv och kan den inte det så kan den inte och då hjälper det inte ens att sminka den som en hora.

I dag är det födelsedagskalas för djupt älskade Max, sex år stor redan; att tid kan gå så ångestfyllt fort med barn som man vill få ha kvar som barn jämt.

När han sliter papperet av farfars mödosamt inslagna platta present – han kommer rynka på näsan. Sedan, så fort mamma Cissi eller pappa Johan tar honom dit, till En myras liv, kommer han göra vågen åt den.

Senare ändå, mitt i natten, nära en gryning som aldrig kommer åter, jag vaknade med svår ångest.
Vad fan i helvetes jävlar har jag gjort?
Vad allt kan inte hända om nivån läggs där?

Jag gick upp och bort till anteckningsboken vid filmfåtöljen och sänkte betyget till en fyra.

Det är ju när allt kommer omkring boken Winter’s Bone, som i amerikanskt original (2006) är titeln på En helvetes vinter – det är den som är en femma.

Som alla country noir-romaner av Daniel Woodrell.

Dofta gammalt

Jag skriver roman, fiktion, det är så roligt att jag ifrågasätter allting annat skrivarlivet har bestått av. Allt detta snabba textmakeri mot en deadline.
Och vad skulle det vara bra för?
Ens ord skrevs i sanden, tidningen det landade i slog folk dan därpå in strömmingsrenset i.
Det gjorde de rätt i. Mycket i pärmarna med klipp – räck mig en skämskudde.

Det här får ta den tid det tar och bli klart när det blir klart och man får hitta på och ha sig precis som man vill.
Idag har jag dock trasslat in mig i en fiktiv trädgård. Den finns i en liten dalaby där romanjaget bor på en gammal gård. Det är järnspis i köket och trasmattor och vedeldade kaminer som håller borta den värsta vinterkallan som smyger upp i springorna mellan de breda brädorna på golven.
Men hur ska jag få det att dofta gammalt även utomhus, i trädgården?

Vad minns jag förutom syrenbersån och hansahäcken från min mormors trädgård?
Gråpäron, rabarber, bigarråer. Plommon, äpplen.
Och, förstås, jordgubbarna.

Bland det som var till prydnad hade hon säkert också sådant som pioner och riddarsporrar. Men det minns jag inte. Även om jag redan på den tiden körde med anteckningsbok kan jag knappast ha varit så intresserad att där noterades slikt.

En långsmal, limpformad rabatt i gräsmattan alldeles framför farstutrappan kommer jag ihåg. I den gick min lilla snälla mormor om sommardagarna och rensade ogräs och klippte snittblommor, nynnande på sina frälsissånger.
Blott en dag, ett ögonblick i sänder.

Men vad var det för blommor hon tog in och prydde vaserna med?
Jag vet inte. Gluggmunnade, solfräkniga pojkar med sårskorpiga kortbyxknän bryr sig inte om sådant.
Det enda jag har ett klart minne av är att gammaldags rosor har taggar. Väldigt vassa taggar.